tillslut så kanske en kan få må lite bra.

Jag har inte varit såhär lugnt och trygg och glad i hela mitt 21,8åriga liv.
Jag sträcker på mig, uppskattar det jag har och det jag kommer att få, har allting så säkrat som jag kan ha det, det surrar inte i hjärnan, alkoholen och dekadensen lockar inte ett dugg. Jag tänker mer medvetet, engagerar mig mer och är inte fast i mitt eget huvud hela tiden.

Det är som att allt har fallit på plats. Jag är medicinfri, ingen ssri som kontrollerar substanser i hjärnan. Substanserna sköter sig själva.

När jag var hemma i Norrköping senast insåg jag att det inte är mitt hem längre. Det är bara ett ställe som bevarar minnen och människor jag älskar. Som en gigantisk låda som en plockar fram och ser nostalgiskt på. Det var så himla fint att inse.

Jag har för första gången ingen lust med relationer som ej är vänskapliga. Jag trivs så bra så med att vara med mig själv.


Har helt enkelt min livs första riktiga semester, och känner mig trygg i mig själv, diggar mig själv, respekterar mig själv och MÅR!!!

har tatuerat 3 nya tatueringar och fyllt i två gamla. tagit ut en piercing as well.
mår bättre i hjärtat av detta också, att ha sådan kontroll över min kropp och mitt utseende, utan att låta någon annan lägga sig i. säger ifrån ibland när folk försöker, komplimanger och kritik ang utseende gör ingenting bättre, idealen späs på och utseende blir mer viktigt än personlighet, vilket ej är sunt. men allt känns lättare av att klippa av 15 cm torrt, frasigt, sönderblekt, ledset hår.

You should know better than to fuck with me.

Självporträtt 24/4/2014, föräldrarnas kök.

inte vidare nöjd m detta självporträtt. men sådant händer ju osv. klicka på bilden om ni vill zooma in på min dåliga redigering ehe.

(i övrigt så har jag tappat gränser, blivit cynisk och sur.
men samtidigt känns det ganska bra att vara arg.
trött på att vara snäll.)

Tråkiga turistbilder som bara är kul för mig.

Händerna upp mot taket
glitter på kindbenen,
utsmetad maskara mot hans kind.

Jag bor i en förort, 48 minuter från stadens mitt.
Olivträd, privatskolor, getton och gräs.
Det är 27 grader och syrsorna låter.

Varje vecka så springer jag 3 kilometer, gånger 2.
Jag vet att det är ingenting alls.
Jag har slutat spy nu.

Händerna mot lakanen,
gräva ner fingertopparna,
slår hårt mot huden som är solbränd.

Där jag bor så bor mina bästa vänner,
Svenskt, rått, brittiskt och mjukt.
Vi har rättigheten att älska varandra.

Varje dag så åker jag buss i sammanlagt 2,5 timmar, nummer 333.
För att åka in till stan och rota i mitt huvud.
Jag tror att jag har något sorts liv.



(Kameleontögon mot kattögon, 
nasala små ljud från munnarna
och händer tryckta ner av någon annans. 
Fingrar mot nyckelbenen, blåmärken, ärr, leverfläckar. 
Kommunicera genom kroppstyngd.)

Cuz you ain't getting any younger, are you? (Historien om popparparet blev separerade)

"MEN VAD FAN HÅLLER NI PÅ MED?
NI KAN JU INTE BARA GÖRA SLUT SÅDÄR?
NI VAR JU SÅ JÄVLA LYCKLIGA!!!"



Ja.
Men han berättade efter en vecka in i förhållandet att han älskade mig och redan då började jag få kvällningar.
Sen låg jag bredvid någon annan några månader senare, och kändes hur hans fingrar dansade längst min hud och hur det andades ner i min nacke och hur hans läppar tillslut landade mot mina.

Jag tror inte att vi kunde förlåta mig efter det, för vart enda steg jag tog kändes skuldsatt.
Sen på juldagen, i ett växthus, på ett tak, nära mitt föräldrahem, så satt han jag hade trånat efter en hel höst, och berättade. Han sa att det kändes bra när jag satt bredvid honom, liksom i magen, och att hålla om mig var det enda han ville. Och det ville jag också.





Vi vart ihop, vi vart kris-sambos, vi flyttade isär, vi åkte hem över jul, jag kysste någon annan, han satt i sitt pojkrum på den engelska landsbygden och hyperventilerade.
Jag kom hem igen, han hade flyttat till nytt, vi spenderade timmar i en dubbelsäng, jag flyttade till en annan ort, han stod still, jag började få fysiska symtom för jag vantrivdes så.




Jag är så extremt självständig.
Jag har valt att hålla hjärtat kallt och huvudet högt.





Han var så beroende av mig,
att ha mig där.
Hela tiden.
Att jag kände skuld när jag gick.
När jag blev arg.
När jag blev frustrerad.
När han egentligen visste att jag kände detta och han bara sket i det.
Skuld.
Och jag fick tillslut halsbränna av att vara hans flickvän.
Hade kvällningar, hjärtklappning, svimfärdig.
Hamnade på sjukhus. Inget fel på mig.
Nu, nu kan jag se vad det var.
Att jag hade varit bestämd i två månader, fast jag hade inte kraft nog.
Att jag var livrädd för att göra slut, för vad vore jag utan honom och han utan mig?






Nu är det ungefär en månad sen, jag har glömt bort datum tid när var hur.
Vet att jag bara skrek att: NU FÅR DET FAN I MIG RÄCKA, JAG SPRINGER JU I MOTVIND MED DIG PÅ MINA AXLAR! JAG KÄNNER MIG STYMPAD HALVERAD FÅNGEN OCH ARG OCH JAG VET INTE ENS VARFÖR MEN JAG VILL INTE VARA DIN FLICKVÄN LÄNGRE!!! OCH DU OCH JAG VAR SÅ JÄVLA BRA MEN DET ÄR DET INTE LÄNGRE OCH VI HAR KÄMPAT SEN DECEMBER, NU GER JAG UPP!

Han vädjade inte ens, bad inte ens att försöka mer, han bara: så det är över nu?
Största andetaget av ro jag tagit på länge när jag pustade fram: ja. det är över nu.






I söndags drack vi öl, för första gången som vänner. Efter att ha skvallrat garvat snackat skit;
"Hur mår du? På riktigt?"
"Det kommer nog att gå bra ska du se. Hur mår du?"
"Jag mår så jävla bra och det känns så elakt att säga det till dig, men mitt liv känns så bra."
"Det gör mig så otroligt ledsen och glad att höra."

I helgen hade han träffat en söt colombiansk tjej.
Det rörde mig inte ryggen.








Och hur mår jag, på riktigt?
Jag känner mig obekväm i min hud. Jag har glömt bort hur en är singel.
Jag vet att jag kommer att bli kär i någon snart, men vet inte vem.
Men jag känner mig själv väl.
Det enda som oroar mig är vad fan jag ska göra med nästkommande år.
Men det listar jag nog ut snarast.

Jag mår så jävla mycket bättre.

Har ju hemligheter på lager, och skrattar hela tiden. Bitit hål på underläppen tack vare pluggstress, inte fått kyssas på för många dagar och dansat i tunnelbanor/på bardiskar/på podium/i sovrum/på bussar/i havet/på toaletter/på skolgårdar/i parker/på madrids och valencias gator.
Och soundtracket till min livskris:
Younger - Seinabo Sey
Damaged Goods - La Dispute

Det var allt.
Tack för mig.

Novemberbilder från staden där jag bor.

3 texter om 3 olika män och 3 första vårdagar under de 3 senaste åren i olika huvudstäder.

 ”Jag kommer ihåg alla detaljer av dina tatueringar, att du helst dricker te och att du ogillar grönsaker. Men jag har glömt hur det kändes när ditt skägg kändes mot mitt ansikte när du kysste mig och hur du låter när du skrattar. 

Jag har tillochmed glömt din röst. 

Jag är glad att jag inte minns. För annars hade jag nog fortfarande velat vara din.”

"Den där dagen så hade jag fått rida på din rygg igenom Göteborg, för du hade kommit till mig kl 6 på morgonen av ren ånger, du drack Loka med citronsmak och vi gick på loppmarknad. 

Vi träffades på internet, några månader tidigare, och du blev en av mina finaste vänner och en människa jag älskar. Kedjeröka, lyssna på death in june, du rakade min nacke, twin peaks, din katt brukade riva mig. När vi kysstes första gången på din tröskel så rispade dina läppar mina för dom var söndertuggade och du sa att jag var vackrare än vad en webkamera någonsin skulle visat. 

Jag levde rent. Det gjorde inte du. Du har nu ett pris att betala. Nu när vi pratas vid så luktar det brända kemikalier i mina näsborrar och jag tänker bara på att om du lever och är ute i frisk luft när jag är hemma så ska jag åka till 'Sveriges Mest Deprimerande stad' och hålla om dig. För det är det vidrigaste i världen att se dig famla efter mening."

”Du har höst i ögonen och vi har snart inget kvar. En dag ska jag gå rakryggad in i dina mörka skogar, kasta mig loss från det hårda kaoset för du är inte ju värd något, egentligen. Norrlandskusten stormar i din blick och mina ord är osammanhängande när du visar exakt hur hård du kan vara.”